Livet enligt Emma

2017-02-23
22:54:42

Min träningsresa

Jag älskar träning. Det låter säkert som en kliché men det gör jag verkligen.
Träningen har blivit en passion, något jag brinner för. Jag sitter ofta och läser på, söker efter nya övningar, kosttips och hittar nya mål. Men så har det inte alltid varit.
 
VI går tillbaka ca 15 år i tiden. Jag var då 7 år gammal och hatade allt vad motion innebar. Jag undvek idrotten i skolan, tog bussen eller blev skjutsad överallt. Jag var även överviktig vilket inte precis gjorde situationen bättre.
Jag var en väldigt osäker liten varelse. Utanför skoltid satt jag helst hemma på mitt rum, ensam med stängd dörr och stängde ut världen- jag trivdes bäst ensam. Jag minns att mamma ofta försökte få in mig på olika sporter. Simning, gympa, innebandy, judo, ja till och med ridning. Men ingenting fastnade, jag kände mig så malplacerad och obekväm.
 
Brytpunkten kom när pappa tog på sig uppgiften att lära mig cykla. Det gick sakta, men efter några fall och mycket tagglande lyckades jag! Jag kunde cykla! Och som jag cyklade sen, det var det roligaste jag gjort!
Det ena ledde till det andra och 2003 cyklade jag mitt första lopp- Minivättern. Det var ingen lång sträcka, men för den osäkra lilla varelsen jag var så var det ett gigantiskt steg. Jag klarade min första "tävling", tog mig i mål och en gnutta självförtroende började växa.
 
Några år senare, 2009 för att vara exakt, kom nästa steg i min resa. Vi åkte för att kolla på en hund.
Jag har alltid haft hundar runt mig ända sedan jag föddes, men det här var annorlunda. Så fort vi klev in i trädgården hittade jag henne, i skuggan av en buske låg det som, efter ett års hårt arbete, skulle bli min partner in crime. Lika osäker och tillbakadragen som jag själv var. Den vackraste lilla varelse jag sett i mitt liv.
Lyra kom in i mitt liv och vände det upp och ner.
Mitt liv kretsade kring Lyra. Promenader, bus i skogen, lek i snön, hon fick mig t.o.m att börja springa!
Vikten gick neråt, självförtroendet växte och sommaren 2010 deltog vi vår första tävling. Och vi vann!
Vi gick hem med 3 fina rosetter att hänga på väggen samt en påse med sponsringar, och mitt självförtroende hade aldrig varit så stort.
 
 

 
 
Hösten 2010, jag hade börjat gymnasiet. Skolan jag gick på erbjöd möjligheten att träna på gym två dagar i veckan efter skoltid. Det tog mig några veckor att hitta modet, men tillslut (med lite pepp och motivation från idrottsläraren) tog jag mina första steg in på ett gym. Jag var långt ifrån graciös och gjorde säkerligen ett dussin fel, men jag hade roligt. Sen den dagen var jag fast. Jag hade hittat en träningsform som passade mig.
 
Med tiden har jag blivit bättre och bättre, jag tänker på hållningen, vågar ge mig på tyngre vikter och nya varianter av övningarna. Min resa har varit lång, men jag har hittat något jag brinner för.
Jag cyklar, ofta och utan att tveka. Jag drömmer om att, precis som pappa, klara Vätternrundan.
Jag älskar hundsport. Jag läser på hela tiden och sparar pengar till en ny kamrat att tävla med.
Jag går till gymmet, jag kämpar på trots att det ibland är kämpigt. Jag drömmer om att klara GMU.
 
Jag har gått från en bekväm ensamvarg till en stark själ med mycket skinn på näsan och passion för rörelse. Och jag går aldrig tillbaka.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: