10:54:27
Tankar kring åldrande
Nu sitter jag här igen i personalrummet, med min tekopp och mina tankar som enda sällskap. Lugnt och skönt.
Sen jag för 3 veckor sedan började arbeta som undersköterska har jag fått vara med om totalt 5 dödsfall. Jag har fått se hur olika vårdare arbetar, lära mig rutiner, hur saker får, och inte får, göras. Vi har gått igenom alla möjliga hjälpmedel, mediciner, katetrar och gud vet allt.
Jag känner mig stolt över att få arbeta med något som är så pass viktigt. Att få göra den sista tiden i någons liv till något underbart och ge dom all min tid, kunskap och omtanke. Och i utbyte få ett leende, berättelser, skratt och den tysta tacksamheten. Den man bara får från någon som kanske inte har möjlighet att säga det med ord, utan som med en blick och ett leende visar hur mycket det betyder att jag faktiskt finns till och gör det jag gör. Det gör mig stolt över mitt yrke.
Men jag får också se baksidan av det. Hur morgonrutiner stressas igenom, den dåliga kommunikationen mellan skiften, när brukarna inte får den tid dom förtjänar och bakbunden man är som undersköterska. Vi har nästan ingenting att säga till om, resurserna är begränsade och även om vi har en lösning som fungerar för brukaren är det de överståendes ord som gäller.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig hade kunnat sätta min pappa på ett boende med gott samvete som det ser ut idag. Dels för att jag själv fått se hur illa vissa vårdare behandlar brukarna, dels för att jag vet att han inte hade mått bra utav det. Så skulle det komma till den dagen att han inte klarar sig själv så flyttar jag hellre närmare hem och tar hand om honom själv. Han tog hand om mig när jag var liten, då anser jag att det är upp till mig att göra samma sak när han blir gammal.
Sensmoralen i detta? Jag är stolt över mitt yrkesval och lovar att göra mitt yttersta för att varje brukare ska ha det så bra som möjligt. Men jag skäms över att vara en del av en yrkesgrupp där hierarkin kommer före kunskap, medkänsla och sunt förnuft.
Jag tänker välja att avsluta detta inlägg med en härlig kommentar jag fått nu på morgonen: "Emma, Du är en väldigt svart människa, med fruktansvärt glada fötter. Det gör mig glad!"
Och det stämmer, mina fötter är glada! Och om mina färgsprakande små fossingar kan göra någon lycklig, då ska dom få fortsätta vara färgsprakande!
