07:00:00
Why so serious?
Jag är väldigt sällan seriös och öppen vad gäller mina känslor. Kanske beror det på en uppväxt där jag fått lära mig att inte visa känslor, att vara stark. Kanske beror det på en rädsla att bli blottad- för familj, för vänner, för världen. Jag har extremt höga krav på mig själv, krav som jag antagligen aldrig kommer uppnå men som jag behöver för att ta mig vidare, hålla mig på fötter med ryggen rak och huvudet högt. Jag pressar mig själv, konstant. Bli bättre, Bli snabbare, Klara mer, ge inte upp.
Jag sätter krav på mig själv som väldigt få, om ens någon, vet om. Jag pressar mig själv till den extrema grad att jag kollapsar. Jag blir en grönsak, ett kolli. Och när jag når den nivån så struntar jag i allt. Min familj, mina vänner, mitt förhållande. Jag släpper allt.
Jag får ofta höra att folk avundas hur jag kan vara så glad hela tiden. Så pigg, framåt och redo att möta världen. Och visst, jag är ofta glad. Jag vaknar ofta och känner att jag är bäst i världen och klarar allt jag tar mig för. Jag blir Super-Emma, och tar på mig min egen superhjältedräkt.
Men precis som för superhjältar är det just bara det, en dräkt och en mask att gömma sig bakom.
När jag är hemma, när dräkten inte är på, när jag är innanför mina fyra skyddande väggar- det är då Emma kommer fram.
Då fälls alla tårar jag borde fällt när någon gjorde mig ledsen.
Då kommer ilskan från dåliga nyheter.
Då kommer sorgen över förlorade nära & kära.
Då dansar jag i underkläder för att jag är jag.
Då tar jag besluten om jag ska fly eller illa fäktas med alla problem och tankar. Och helt ärligt, hittills har jag alltid flytt- för det är det enklaste i stunden och för att det är så jag alltid har gjort, så länge jag kan minnas. Jag flyr, hittar en ny plats med nya människor där ingen känner mig och ignorerar det jobbiga. Men det är inte normalt. Människor ska kunna känna smärta, sorg, glädje, ilska och förtvivlan. Det ligger i vår natur, och hur ont det än gör i stunden så överlever vi. Smärtan och sorgen går över, om vi bara finner mod att släppa ut den.
Senaste 5 månaderna har jag haft många tillfällen att fundera, vrida och vända på tankar o känslor utan att riktigt kunna placera vad jag egentligen vill. Det är mycket saknad, så många människor som jag förlorat för att jag valde att fly.
Så mycket minnen som aldrig kommer bli mer än just minnen.
Jag sätter krav och press på mig själv för att distrahera, glömma och undvika. För jag vill inte se det jag borde se. Göra det jag borde göra och säga vad jag vill säga. Jag är rädd för dom känslor som kan uppstå om jag släpper taget om kontrollen. Jag är rädd för mig själv.
Men jag vet också att det finns ett ljus i tunneln, jag har sett det förr och jag ska hitta det igen.
Jag älskar mig precis som jag är. Jag är så stolt över mig själv. Stolt över mitt hjärta som brustit så många gånger men fortfarande slår. Stolt över min själ som slits i bitar men ändå ser till att livslusten finns kvar.
Jag är stolt över mig, Emma Sofia Evelina Ahlborg. Jag är en krigare, och det kan ingen ta ifrån mig! Jag är så jävla bra på att vara jag!
